Att våga drömma...

För mig tog det lång tid. väldigt lång tid innan jag vågade ta steget att våga drömma. Att innerligt tro att jag kan bli vad jag vill i hela världen. vet inte om någon någonsin berättat det för mig. De måste ha glömt helt enkelt. Men nu tror jag att jag vågar drömma. I af så mycket att jag vågar glänta lite på dörren och låta ljuset komma in.
Men igår kändes det inte riktigt så. Igår och dagen innan den var det svårt. Att tänka min lilla farmor i en stor sjukhus säng med ett stort blåmärke över ansiktet kändes tomt i hjärtat. Var rädd att jag stängt av känslorna igen men idag tror jag att jag hittade hjärtat. Och känslorna låg kvar inuti. Trots att sjukhus miljön trängde sig in genom min hud och gjorde mig kall.
Har tänkt på min syster Sara. Du är stark gumman som varje dag under en ganska lång tid nu går upp varje morgon för att jobba precis där allting tog slut...där det tar slut för många många fler. Innerst inne är vi alla starka även om vi inte alltid orkar vara det, så är det starkt att visa sina känslor. Det är starkt att visa sig svag, det är någonting som jag lärt mig!

Tiden ska gå och läka alla sår?

Vet inte riktigt om jag håller med om att det är så. Men kan nog ändå ha någonting att göra med det första året. När det första året har passerat, den första julen och alla födelsedagar är avklarade, utan vår älskade och saknade mamma, så kan hända att nästa år som rullar på går lite lättare.

Värsta tiden är nu. Nej så är det egentligen inte för den värsta tiden var när vi fick beskedet om att vi inte skulle få behålla vår mamma så länge som vi tagit för givet. Men känns ändå som att mars till maj kommer vara en jobbig period, och för mig så är det jobbigt just nu.

Värst av allt är kvällar och nätter. Då tänker jag som mest på hur allting varit förut och hur livet var menat att bli för oss tillsammans. Och inte var det ett sådant snabbt slut så snart som jag drömt om.
Mardrömmarna har börjat komma allt tätare, som när jag var liten och rädd för spöken under sängen. Idag har spökená ersatts av ångest och rädsla. Som om jag snart kommer vakna ur mardrömmen och upptäcka att mamma faktiskt lever..men det gör hon aldrig!
Lilla mamma som levde för oss barn och som längtade så efter barnbarn, kommer kännas fruktansvärt jobbigt att inte få dela den tiden och få råd om hur man gör...

<3 Saknar dig alltid kära Mamma! <3