För mig tog det lång tid. väldigt lång tid innan jag vågade ta steget att våga drömma. Att innerligt tro att jag kan bli vad jag vill i hela världen. vet inte om någon någonsin berättat det för mig. De måste ha glömt helt enkelt. Men nu tror jag att jag vågar drömma. I af så mycket att jag vågar glänta lite på dörren och låta ljuset komma in.
Men igår kändes det inte riktigt så. Igår och dagen innan den var det svårt. Att tänka min lilla farmor i en stor sjukhus säng med ett stort blåmärke över ansiktet kändes tomt i hjärtat. Var rädd att jag stängt av känslorna igen men idag tror jag att jag hittade hjärtat. Och känslorna låg kvar inuti. Trots att sjukhus miljön trängde sig in genom min hud och gjorde mig kall.
Har tänkt på min syster Sara. Du är stark gumman som varje dag under en ganska lång tid nu går upp varje morgon för att jobba precis där allting tog slut...där det tar slut för många många fler. Innerst inne är vi alla starka även om vi inte alltid orkar vara det, så är det starkt att visa sina känslor. Det är starkt att visa sig svag, det är någonting som jag lärt mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar